Korta fakta
- Namn: Stefan Ericsson
- Ålder: 46
- Klubb: IK NocOut.se
- Ort: Linköping
Vem är du?
Jag är en utpräglad medelsvensson med en fantastisk familj bestående av fru och två barn. Vi bor i en villa i utkanten av Linköping på Östgötaslätten. Vi kör omkring i en Volvo V70, men saknar husdjur. Som alla andra lider familjen av att veckan endast består av 7 dagar och att dessa dessutom är begränsade till 24 timmar. Jag jobbar som mellanchef på ett större svenskt företag med medarbetare utspridda på två orter.
Vad har du för träningsbakgrund och tävlingsmeriter?
Jag alltid idrottat på något sätt. Upp till 30-årsåldern var det nästan uteslutande bollsporter. Motionsidrott var endast ett kompletterande träningsinslag och ett och annat halvmarathon utgjorde ett mer socialt inslag än något större tävlingsmoment. Efter att ha drabbats av golf och med ett lite för stort antal extrakilon runt magen som följd, så började jag så smått springa igen. På ett bananskal halkade jag efter några år in på ultralöpning och efter ytterligare halkande på lite andra bananskal så blev det lite triathlon och swimruns. Förra året kombinerade jag dessa med att köra Ultratri Sverige. Som med mycket annat i min idrottskarriär slutade det med en inte alltför stor placeringsmässig framgång. Men som upplevelse och äventyr var det för mig en otrolig framgång.
Ultratri Sverige står i grunden för mycket jag tycker om. Jag tycker om den lugna stilla träningen med massor av tid att sortera tankar och bara uppleva naturen eller staden. Jag tycker om att ha kraft och energi kvar till familj och arbete efter ett pass. Jag tycker om att bara köra pass utan krav på speciellt mycket planering eller tankar på optimum. Jag tycker om att någon form av relation till mina medtävlare. Jag tycker om att uppleva. Jag tycker om tävlingsmomentet men det är inte lika viktigt längre.
Vad längtar du mest efter 17-19 juli?
Jag måste medge att jag längtar till den 16:e och få träffa alla häftiga medtävlare, arrangörer och supportrar, inte mest, men det är en viktig del!
Naturligtvis finns det en del upplevelser från 2014 som jag gärna skulle uppleva igen. Starten och delar av simningen var ju smått magiska. Men det jag mest ser fram emot är de sträckor som var allra tuffast. Det var vissa delar av cyklingen som jag verkligen inte gjorde bra. Löpningen mellan golfbanan och Paradiset (också benämnd som Helvetesskogen) är det avsnitt som jag allra mest längtar till. Jag ska njuta och uppleva. Jag ska uppskatta banan och Sörmlandsleden som den är inte som jag vill att den ska vara.
I princip alla som håller på med ultradistansidrott vet hur värdefull en bra support är. För mig som idrottare var min frus närvaro som support en fullträff. Hon medger att det var en upplevelse, men att det finns potential till mer underhållning. Det löser vi i år med att ha med en support till supportenen. Det blir ett fantastiskt team.
Resultatmässigt hoppas jag naturligtvis på att försvara min fjärdeplats men mer reallistiskt är att jag återigen, med glädje, agerar kökarl. Sedan är det klart att jag längtar till målet, och naturligtvis skulle det vara kul att uppleva det i parken och inte utanför restaurangen.